A little bit of Oskar

Imorgon kommer min farbror (min skånske farbror(!)) ringa och väcka mig PRICK klockan sju.
Jag är livrädd, och vågar inte gå och lägga mig i rädsla för att inte hinna upp i tid för att svara.
"När Bengt ringer svarar man." Det är ett ordspråk som används flitigt i min släkt. Varför?
Jo, det finns flera anledningar. Dels är Bengts biceps grova som trädstammar.
Dels pratar han skånska med en basröst som får Johnny Cash att framstå som en liten tös.
Framförallt så vill man inte göra hans kött upprört, för då vet man inte hur det slutar, mer än att alla lyckliga slut är uteslutna.

För att fatta mig kort varför jag kommer springa till telefonen som en nykär skolflicka imorgon när Bengt ringer:
Farbror Bengt är hård som titan och käkar småbarn till frukost.

Fortsättning följer.... förhoppningsvis...

Nu är jag tillbaka efter lite semester från farbror blogg.
Jag har varit i Skåne, och jag måste säga att jag älskar Skåne.
Deras stämmor flyter ut, kommer utseglandes från deras strupe på ett hav av gröt len som sammet.
Eller något i den stilen.

Det intressanta är inte att jag åkt ifrån Skåne, utan att jag har kommit hem till Karlstad.
Här väntar nu tre veckors sommarjobb på ett ålderdomshem. Hurra!
Faktum är att jag börjar jobba om ett par timmar, men jag klarar inte av att ta ansvar.
Ta ansvar och släpa mitt slappa kött till sängen för några timmars välbehövlig sömn.
Därför sitter jag uppe och därav det här upplysande inlägget.

Från och med nu kommer uppdatering ske med lite mindre mellanrum.

I'll do my best to please you deeply

Inatt sprang det förbi några unga legister på min gata.
Det slog på brevlådorna och var allmänt cp och högljudda.
Jag gjorde det enda rätta. Reste mig upp, jag fram till fönstret...
och drog för gardinerna så dem inte såg att någon satt uppe och lyssnade.
Lyssnade men varken orkade eller vågade säga till dem att dra åt helvete.
Det kallas karaktär!

Dagens mat blev churizo (stavas det så?) med makaroner badande i en ocean av ketchup.

Det goda är enkelt.

Men en trogen vän har börjat blogga igen.
Johan Brodd, som hade en blogg för ett halvår sedan, har gett efter för sitt bloggbegär än en gång.
Du hittar honom tillsammans med text(er) på länken intill, leta efter ost så finner du den.
Han började starkt med att gå in och beundra sig själv.
Antagligen ville han bara komma igång först, och skrev därför att han är jävligt bra.
Sedan blev det som en besatthet, något han var tvungen att återkomma till.
Något som till en början bara skulle vara en mening, kom att prägla hela inlägget.
Något som egentligen skulle vara lite oskyldigt självsmicker, blev en rödtråd och narcissismens bibel.

Hur som helst, bra kompis och bra blogg. Besök den, läs den, älska den.

Det hände något oförklarigt, knepigt och framförallt jävligt skrämmande igår kväll.
Jag satt vid datorn, klockan var vid 11 och jag var väldigt trött.
Sängen såg väldigt mjuk och inbjudande ut, så jag tänkte ta en tidig natt.
Men när jag trycker upp Start-menyn så ser jag the Sims 2, ett spel jag spelat ganska begränsat.
En impuls tog hur som helst tag om mig. Nästan kvävde mig med sin befallning att spela det.
Så, jag trycker igång det, skapar en snubbe, flyttar in i ett hus och börjar spela.
Jag tappade helt grepp om tid. Som i trance satt jag där och klickade på möbler, gav order till min virtuella slav.
Rätt var det är så blir han kutryggig, gråhårig och ser ganska sliten ut.
Jag la inte så mycket vikt vid det utan fortsatte spela.
Rätt var det är så dör snubben, som gått och blivit en gubbe, av hög ålder.
"Vad faaan nurå?!" tänker jag, lite små irriterad på att min skapelse gått och dött efter, i mitt huvud uppskattat, två timmar.
Då ser jag att klockan är över 5, och ivrigt påväg till 6.
Det var en chock, mina vänner.
Jag tappade helt tidsuppfattningen, och därför har jag nu tagit bort spelet från datorn... typ.

Så jag tror jag har ett milt och sunt missbrukarbeteende.
Men när ni läser det här vill jag inte att ni ska veta att det inte är som det låter.

Det är värre.

Jag kom precis hem. Trött och jävlig. Som en zombie tågade jag in på mitt rum och där ligger...
ETT PAKET!
Det finns ingenting som gör mig så gladare än just det. Ett paket. På min säng. En torsdagskväll.
Vad det sedan råkar vara i paketet spelar mindre roll. Det är för mycket tejp för att jag ska orka öppna.
Just nu är paketet perfekt. Det ligger där i en dimma av mystik, och frågan ekar i mitt huvud "Vaaaad kan det vara??".
I skrivande stund, när jag sitter här och filosoferar om paketet, så kommer min bror in rusande på rummet.
Han ser paketet och lyser upp. Han ser ut som ett svältande afrikabarn som lagt sina beniga fingrar på ett mögligt brödstycke.

Och där försvann mystiken och spänningen som nyss hade ett sådant mäktigt tag om mig. Johan lyckades, efter mycket slit, få upp paketet. Det var ett tangentbord och en mus i det. Av någon anledning gillade jag det bättre som ett vanligt kartongspaket omfamnad av metervis med tejp.

På tal om paket, känns det inte som att de där som slår in paketen på posten osv är onda.
Bland de ondaste i världen faktiskt.
De sitter där i sina mörka hålor med ett tangent bord och ett stycke kartong.
När de fått in tangentbordet i kartongen så börjar de tejpa.
Och jävlar vad de tejpar. Som att en tanke greppat tag om deras förnuft och tvingar dom att tejpa varv efter varv runt paketet. "Baara... ett.... varv... TILL!!!". Sedan skrattar dem. Maniska, omotiverade skratt som ekar på de ödsliga posten kontoren.

Idag slutförde jag mitt projekt att städa rummet.
Ett projekt som påbörjades igår, men krävde fler raster än räknat.
När man börjar städa är allting kaos, man blir trött, och hur mycket man än plockar och har sig så ligger det fortfarande en strumpjävel kvar på golvet.
Efter ett tag kommer man in i någon slags städtrance. Man städar och städar, frenetiskt och outtrötligt.
Och helt plötsligt är det klart.
Då känns det lite tomt. "jaha, vad ska jag göra nu?"- känsla över det hela.
Men jag tröstar mig alltid med att om en vecka är det dags igen.

Jag har inget att göra under den här perioden av sommaren.
Mitt sommarjobb börjar inte förrän om tre veckor.
Isaks sommarjobb har däremot satt igång.
Han är ute och klipper gräs. Hukar sig ner och rensar rabbaten, visar sköran för förtjusta pensionärer.
Jag tror jag är lite avundsjuk på hans sysselsättning. I
 mitt huvud målar jag upp honom som en hjälte. En kommunalhjälte.
Han reser land och rike runt och rensar varje ogräsfylld rabatt.
Han klipper varje ojämnt grässtrå. Han plockar upp varje hundskit.
Hjältar tycker jag är mycket upphetsande, därför ska jag åka ner till honom imorgon.
Vad jag ska göra där har jag ingen aning om. Sitta och titta på och se söt och dum ut antar.
För jag tänker fan inte hjälpa honom att jobba... Nej fy fan för att jobba.

Idag är min bror, Johan, sjuk. Han blir ganska värdelös när han är sjuk.
Han ligger i sängen och tittar på dörren. Han ligger där hela dagen och väntar.
Han ligger där blickstilla som en krokodil som väntar på sitt byte.
Så när någon öppnar dörren och stiger in så dyker det upp rynkor i ansiktet på honom.
Ögonen sjunker ner i hålorna som skrynklar ihop sig till två russin.
Sedan kommer ett bröl. Ett bröl som börjar i magen och sakta letar sig uppåt för att sedan kasta sig ut igenom hans mun. Kasta sig ut rakt på stackaren som precis öppnade dörren.
Oftast är det något utan mening eller sammanhang som brölet innehåller.
Som att det bara är den ångesten han byggt upp under sin sjukdomstid forsar ut som en förorenad flod.

Nu ligger han i min säng. Som en jumbojet som gjort en osmidig kraschlandning. Som en strandsatt val.
Som något oönskat man helst skulle sopa under mattan om det inte var ens bror.

Puss på dig

Nu är sommaren här med allt bisurrande, solsken, glassätande och festival.
Eller särskilt mycket bisurrande är det faktsikt inte, eftersom farbror växthuseffekt har våldfört sig på alla getingar och bin.
Solskenet är väl inte heller så mycket att hurra över.
I Sverige ser vi det bara i mytomspunna Astrid Lindgren filmer, såsom Emil i Lönneberga.
Och glassätande blir det inte heller så mycket av eftersom Arvikafestivalen precis åt upp alla mina besparningar.
Arvikafestivalen ja, sommarens ljuspunkt, är förbi nu. Med andra ord så är det inte mycket till sommar kvar nu.
Lite bittert är det allt, men även om den svenska sommaren inte kan jämföra sig med den spanska värmen, den franska charmen eller de grekiska stränderna så är det i alla fall vår sommar. Och det gör den magisk.

Magiskt jävla usel.